Newshoggers har samlat på sig information och länkar till vittnen som kan berätta vad som egentligen hände när Ship to Gaza bordades av IDF. Jag försöker mig på en översättning, eventuellt med egna kommentarer, som i så fall kommer att markeras med [ kommentar /m ]. Jag är inte journalist, inte heller aspirerar jag på att vara en. Kontrollen över ord, satsbyggnad, etc, är inte ens i närheten av att vara i paritet med en reporters. Hav överseende.
Ögonvittnen, både aktivister och reportrar, motsäger Israels version
(av Steve Hynd)
Allteftersom Israel börjar frige de aktivister och journalister som gripits efter överfallet mot Gaza-skeppen, börjar dessa berätta sin egen version av händelserna. Berättelsen har hittills dominerats av officiella israeliska pressreleaser och “hasbara” (förklaring/propaganda) så det är viktigt att dessa vittnens röster hörs av den internationella gemenskapen. Hittills slår dessa vittnesmål dock inte igenom i USA-media. Om så vore fallet skulle tveklöst fler nordamerikaner hålla med om New York Times ledare med krav på en “opartisk internationell undersökning” – inte en självbekräftande sådan under israelisk regi.
Viktigast är att varje vittnesmål emotsäger den Israeliska självförsvars-versionen och hävdar att israelerna först anföll med båt och redan hade öppnat eld mot skeppen innan soldater började firas ner från helikoptrar. De är även överens om att ett flertal människor sköts bakifrån eller från ovan, att de israeliska anfallarna inte tillät vård av de skadade och att vapnen som slets ur soldaternas händer tömdes på ammunition och slängdes överbord.
Den kanske bästa vittnesskildringen att börja med är den Paul McGeough, två gånger utnämnd till årets journalist i Australien, kan ge oss.
Det israeliska anfallet skedde i samband med morgonbönen; när ett flertal personer befann sig på Mavi Marmaras bakre däck för att be medan den stora turkiska passagerarfärjan stävade genom internationellt vatten i östra Medelhavet.
…Plötsligt briserade chock-bomber och tårgas på bakre däck, där böner hölls fem gånger om dagen. Passagerarna med flytvästar verkade först inte märka något medan de som var bakom tog på sig de få gasmasker som fanns ombord och ytterligare andra, iklädda asbesthandskar, försökte kasta tillbaka granaterna mot de israeliska soldaterna innan de exploderade.
Fast soldaterna i gummibåtarna misslyckades med att haka fast i passagerarfärjan så fortsatte de vara ett irritationsmoment, eller kanske ett lockbete, då Israel bestämt sig för ett planbyte; om de inte kunde komma upp från vattnet skulle de falla ner från skyn.
När aktivisterna hörde maskinerna, rusade de från övre däck till skeppets översta plan där de slet ner militärerna redan innan de ens landat, avväpnade dem medan de slog dem tills, enligt några närvarande, ledare (bland aktivisterna) krävde att israelerna inte skulle skadad. Dock inträffade ett fall då en militär kastades ner från ett däck till ett lägre.
…Uppgifterna kring den förste militärerens landning är motsägelsefulla; några aktivister sade att han var skadad och bars ombord på skeppet för behandling av den ombordvarande läkaren. En serbisk kameraman, Srojan Stojiljkovic, sade att några av aktivisterna hade beväpnat sig med kedjor och metallstänger som använts för att fästa livbåtarna.
“Några av människorna fångade den förste militären innan han landade, ett fåtal började slå honom men många gick emellan för att skydda soldaten med sina egna kroppar”, sade kameramannen. “En annan soldat med blödande näsa fördes in … några slog till honom men inte så många som jag förväntat mig.”
Mattias Gardell, ledare för den svenska stödgruppen för Palestina, bekräftade att soldater hade blivit slagna, men insisterade på att de inblandade var obeväpnade och kastade soldaternas vapen överbord för att upprätthålla skeppets ickevåldspolicy.
McGeogh berättar även att minst två människor sköts i ryggen medan de behandlade skadade, en annan sköts uppifrån.
Den turkiske skådespelaren Sinan Albayrak sade att han hade sett en av de äldsta turkiska aktivisterna beordra passagerarna att sluta slå två israeliska soldater. Senare såg han en turkisk fotograf som hade skjutits i bakhuvudet medan han och de andra hade försökt hjälpa en sårad aktivist. “Israeliska trupper öppnade eld mot dem … vi sprang från den sårade mannen”.
Bland de döda finns en turkisk journalist, Chetin Genghis, vars huvudskador antyder att han blivit skjuten uppifrån – möjligen från en av helikoptrarna. Efter att ha bevittnat hans dödsögonblick sade hans kollega Hisham Goruney: “Jag vill glömma, jag kan fortfarande inte tro att jag såg det.”
Ytterligare en av de döda sades vara en indonesisk kameraman, Sura Fachrizaz, som skjutits i bröstet. Där fanns även en malaysisk doktor som enligt aktivister sköts medan han såg till de sårade.”
Allt detta har bekräftats av andra vittnesmål. Kanadensiske Farooq Burney, företräder en organisation som hade med sig en last bärbara datorer för att hjälpa till att utbilda barnen i Gaza.
I samtal från Istanbul, dit han anlänt efter att ha släppts från israeliskt fängelse, sade Burney att den israeliska militären började skjuta objekt mot skeppet innan militärerna kommit ombord.
“Många ljud från skjutvapen hördes tydligt. Om de kom från gummikulor [gummiklädda stålprojektiler /m] eller om det var skarp ammunition så kom det mycket eld från helikoptern och båtarna (runt Mavi Marmara.)”
Burney berättade även om det första dödsfallet han bevittnade.
Kanadensiske Farook Burney (37) berättade hur en äldre aktivist dog efter att ha skjutits i bröstet. “Vi kunde inte se var han träffats, så vi öppnade hans flytväst och uppfattade tydligt att han träffats i bröstet, han förlorade mycket blod”, sade Burney.
“Det var på… höger sida, precis bredvid bröstet och det blödde. Han dog”, tillade han.
Burney berättade även att aktivister som tog pistoler från militären tömde dessa på ammunition och slängde vapnen i havet, vilket går emot israelisk försäkran om att vapnen vändes mot militären.
Abbas Al Lawati, journalist för Gulf News, skrev i sin egen tidning:
Då jag såg arga aktivister dra en militär nedför trappan och slå honom förlorade jag min journalistiska objektivitet och fann mig försöka förmå aktivisterna att sluta slå soldaten.
När jag såg vreden i aktivisternas ögon trodde jag att de skulle döda honom. Jag mindes de krig Israel utkämpat på grund av fängslade soldater och hur många som dött på grund av dessa. Min tanke var att om en israelisk soldat dog på det skeppet så skulle hela flottan bombas tills den sjönk.
Det var, förstås, innan jag såg blodbadet. Aktivisternas vrede kontextualiserades plötsligt när jag såg ett antal personer bära en döende man nedför trapporna. Hans ansikte, täckt av blod, gick inte att känna igen. Tydligen var han en av de första som föll efter att ett israeliskt vapen märkt honom mitt i pannan [det talas om lasersikten /m] och från en helikopter sköt hans hjärna rätt i händerna på den aktivist som försökte hjälpa honom.
Lawati beskriver även mötet med en av soldaterna som avväpnats av skeppets passagerare.
Jag tog ett par steg ner för att filma den tillfångatagne soldaten, medan jag kämpade för att hålla balansen på grund av allt blod under mina fötter. Han stod chockad i ett hörn och grät medan han omhändertogs av två ombordvarande sjukvårdare.
Det var overkligt. jag visste att den där soldaten kunde förstöra hela flottan och tänkte att jag skulle försöka få närbilder på honom. Jag förde kameran så nära hans ansikte som möjligt och frågade efter hans namn. Han var för traumatiserad för att kunna svara. I hans ögon såg jag dödsskräck, han var skräckslagen. Sedan hörde jag kvinnor skrika. “De kommer!”
Den nyzeeländska aktivisten Nicola Enchmarch pratade med NZ Herald:
Hon sade att hon såg en aktivist bli skjuten på däck efter att styrkorna stormat skeppet, en del av den flotta som försökte bryta blockaden mot Gaza och leverera förnödenheter.
“Han sköts i huvudet, antagligen med skarp ammunition eftersom hans bakhuvud, skadan var stor”, sade hon till BBC.
“Han dog där och vi var tvungna att röra oss då det började bli helt galet. Det kom mängder av eld från alla håll.”
Hennes grupp flyttade ner från däck för att söka skydd inne i båten och fly faran. På vägen såg hon en man som skjutits i ryggen och överlevt.
Hon sade att aktivisterna agerade i självförsvar medan de israeliska styrkorna var hotfulla och aggressiva. De sköt ljudbomber och vad som möjligen var tårgas.
Medan irländske Dr. Fintan Lane berättade om sina erfarenheter på ett av flottans mindre skepp.
Dr. Lane säger att han blev överfallen: “När de bordade vår båt bjöd vi fredligt motstånd. Jag satt på golvet och försökte resonera med dem, men de israeliska soldaterna attackerade oss fysiskt”.
“Flachra (Ó Luain, från Boston i USA) släpades omkring på marken och jag fick en pistol riktad mot mitt ansikte av en skrikande militär. Han var så manisk att jag fruktade för mitt liv.”
Haneen Zuabi, en palestinsk medlem av det israeliska Knesset som fått dödshot på grund av sitt deltagande i konvojen berättade för reportrarna:
“Israel ville ha många döda för att terrorisera oss och sända ett meddelande om att inga framtida hjälpsändningar skulle tillåtas bryta blockaden mot Gaza”, sade hon till journalister under veckan.
Zuabi sade att marinbåtar omringade Mavi Marmara och besköt skeppet innan soldater sänktes ner från en helikopter. Hon gick ner i hytten och sade att två dödade passagerare fördes in inom loppet av minuter, följda av ytterligare två svårt sårade.
Soldaterna vägrade hörsamma hennes krav på medicinsk hjälp till de sårade, som dog kort därefter.
Zuabi, känd i Israel för sin goda hebreiska, sade att soldaterna sade till henne att översätta deras instruktioner. Först vägrade hon. “Jag skrek tillbaka, ‘Varför bad ni inte om min hjälp innan ni mördade dessa människor?’”
Al Jazeera journalisten Jamal ElShayyal spelade in sitt vittnesmål åt den egna radiostationen. Juan Cole skriver:
Han försäkrade att israelerna öppnade eld medan de bordade fartyget och att en passagerare träffades uppe på huvudet. Många passagerare har nu bekräftat att de blev beskjutna innan militären ens hade sina stövlar på däck. Antagligen var det denna eld som dödade och sårade några av passagerarna och gav upphov till den arga reaktionen och anfallet mot soldaterna.
Se ElShayyal’s vittnesmål nedan:
Robert Mackay ger ett udrag av sitt vittnesmål för NYT:s The Lede-blogg:
Det var uppenbart att det definitivt kom eld från luften då en av de dödade klart och tydligt skjutits ovanifrån. Han sköts och kulan träffade honom på huvudets ovansida. Det kom även eld från havet. Det mesta av den första elden från vattnet bestod av tårgas- och ljudgranater, sedan blev det skarp eld. efter att jag slutat fylla i den sista rapporten och var på väg under däck såg jag en passagerare, som med en vattenslang försökte skölja bort soldaterna, bli skjuten i armen av soldaterna i båtarna under oss. (…)
Det råder inget tvivel från vad jag såg att skarp ammunition användes innan någon israelisk soldat var på däck. Vad jag såg, serien av händelser som inträffade, det fanns en pool-kamera, så reportrarna turades om att avge rapport, så efter att jag avgett min första vände jag mig om för att se vad som hände och då avlossades flera skott. Faktum är att i en av helikoptrarna framför skeppet kunde du nästan se soldaterna sikta med sina vapen ner genom något sorts hål eller glugg på helikopterns undersida och avlossa skott efter skott utan att ens sikta. Och de skotten var definitivt skarpa.
Och uppenbarligen upphörde inte våldsamheterna efter att israelerna tagit kontrollen. Irländsk-amerikanske fredsaktivisten Ken O’Keefe – före detta militär i USA:s marinkår – säger att han blivit misshandlad två gånger när han suttit i israeliskt förvar. Andra misshandeln var så svår att han fortfarande befinner sig i israeliskt sjukhus, nu i hungerstrejk.
Det finns en anmärkningsvärd samstämmighet bland ögonvittnesrapporterna som israelanhängare tveklöst kommer att slå ifrån sig genom att hävda medbrottslighet medan andra kommer hänföra till sanningen. Vad som är säkert är att dessa vittnesmål är så annorlunda från de som kommer från officiellt israeliskt håll att vi måste ifrågasätta israels trovärdighet som ärlig händelserapportör lika mycket som vi ifrågasätter ögonvittnena – kanske även mer då många av ögonvittnena är journalister med rykte om sig vad gäller opartisk överensstämmelse och inte aktivister eller soldater som följer order.
Robert Mackay skriver:
Sättet dessa vittnesmål skiljer sig från den israeliska militärens verkar göra en oberoende undersökning nödvändig. Detta gäller i synnerhet då Israel, enligt onsdagens The Lede, uppenbarligen har mycket mer videobevis än de än så länge gjort tillgängligt.
I en inlaga som säger att Israel inte ska utföra utredningen säger Noam Sheizaf, en israelisk journalist och bloggare, att journalister i flottan verkar ha blivit släppta utan något av det videomaterial de filmat under raiden, material som skulle förstärka deras rapportering.
Israel har konfiskerat bland det viktigaste materialet för en utredning, nämligen filmer, ljudupptagningar och fotografier som tagits av passagerare (och) journalister ombord samt av Mavi marmaras säkerhetskameror. Sedan gårdagen har Israel redigerat de filmerna och använt dem till sin egen PR-kampanj. Med andra ord har Israel redan beslagtagit det mesta av bevismaterialet, undanhållit det från världen och ändrat i det. Ingen domstol i världen skulle (lita) på att de [Israel /m] skulle undersöka det.
Obama-administrationen och pro-israeliska kongressledamöter säger att Israel är kompetent och kan ges förtroende att undersöka sitt eget agerande. Allt vi hört från de frigivna säger att så är inte fallet.
Palestine Monitor har talat med den italienske aktivisten Manolo Luppichini som berättat att han blev slagen av sina israeliska vakter när han var gripen då han “velat ringa min familj och min ambassad“. Luppichini säger att han även pratat med australienska Jennie Campbell, en av sjuksystrarna på Mavi Marama. Hon berättade för honom att hon sett och räknat till nittion (19) kroppar, inte de nio som medierna skriver om.
Gaza Flotilla Survivors lägger upp ögonvittnesskildringar.
This content is published under the Attribution-Noncommercial-Share Alike 3.0 Unported license.
Det är tragiskt ens att behöva undra över sanningen här. Men en sak är säker, Israeliska regeringens och militärens versioner kommer inte ens i närheten av sanningen.
Nej, det är svårt, ytterst svårt att tro på dem. Inte minst med tanke på den historia av förvanskningar, lögner och misskrediteringar Israel/IDF har bakom sig.
Får tårar i ögonen.
Henrik Sundström´s last blog ..Världsmiljödagen 2010 i Enköping
det är ganska jävla illa, faktiskt.