Min luktar oxo fisk!

URL: http://www.youtube.com/watch?v=TQmz6Rbpnu0

Idag såg jag en gammal video, sjutton år för att vara exakt. Jag har sett den förr, det har säkert även du; den är lika aktuell nu som då.
1992. Den då tolvåriga Severn Cullis-Suzuki stod inför FN på Rio-konferensen och höll ett tal. Om ungdomar, om framtiden, om att inte ta sönder det ingen vet hur vi kan reparera. Talet, som jag norpat från SASS Magazine (finns även hos Scribd)återges nedan i sin fulla längd. Läs det, läs det noga. Det är sorgligt att inget förändrats på dessa sjutton år. Tack till Poco Loco Creativo för påminnelsen. Spana in hennes blog, hon tar grymma foton och väver fantastiska berättelser.

Hello, I’m Severn Suzuki speaking for E.C.O. – The Environmental Children’s Organisation.
We are a group of twelve and thirteen-year-olds from Canada trying to make a difference:
Vanessa Suttie, Morgan Geisler, Michelle Quigg and me. We raised all the money ourselves to come six thousand miles to tell you adults you must change your ways. Coming here today, I have no hidden agenda. I am fighting for my future.

Losing my future is not like losing an election or a few points on the stock market. I am here to speak for all generations to come.

I am here to speak on behalf of the starving children around the world whose cries go unheard.

I am here to speak for the countless animals dying across this planet because they have nowhere left to go. We cannot afford to be not heard.

I am afraid to go out in the sun now because of the holes in the ozone. I am afraid to breathe the air because I don’t know what chemicals are in it.

I used to go fishing in Vancouver with my dad until just a few years ago we found the fish full of cancers. And now we hear about animals and plants going exinct every day — vanishing forever.

In my life, I have dreamt of seeing the great herds of wild animals, jungles and rainforests full of birds and butterfilies, but now I wonder if they will even exist for my children to see.

Did you have to worry about these little things when you were my age?

All this is happening before our eyes and yet we act as if we have all the time we want and all the solutions. I’m only a child and I don’t have all the solutions, but I want you to realise, neither do you!

You don’t know how to fix the holes in our ozone layer.
You don’t know how to bring salmon back up a dead stream.
You don’t know how to bring back an animal now extinct.
And you can’t bring back forests that once grew where there is now desert.
If you don’t know how to fix it, please stop breaking it!
Here, you may be delegates of your governments, business people, organisers, reporters or poiticians – but really you are mothers and fathers, brothers and sister, aunts and uncles – and all of you are somebody’s child.

I’m only a child yet I know we are all part of a family, five billion strong, in fact, 30 million species strong and we all share the same air, water and soil — borders and governments will never change that.
I’m only a child yet I know we are all in this together and should act as one single world towards one single goal.

In my anger, I am not blind, and in my fear, I am not afraid to tell the world how I feel.

In my country, we make so much waste, we buy and throw away, buy and throw away, and yet northern countries will not share with the needy. Even when we have more than enough, we are afraid to lose some of our wealth, afraid to share.

In Canada, we live the privileged life, with plenty of food, water and shelter — we have watches, bicycles, computers and television sets.

Two days ago here in Brazil, we were shocked when we spent some time with some children living on the streets. And this is what one child told us: “I wish I was rich and if I were, I would give all the street children food, clothes, medicine, shelter and love and affection.”

If a child on the street who has nothing, is willing to share, why are we who have everyting still so greedy?

I can’t stop thinking that these children are my age, that it makes a tremendous difference where you are born, that I could be one of those children living in the Favellas of Rio; I could be a child starving in Somalia; a victim of war in the Middle East or a beggar in India.

I’m only a child yet I know if all the money spent on war was spent on ending poverty and finding environmental answers, what a wonderful place this earth would be!

At school, even in kindergarten, you teach us to behave in the world. You teach us:

not to fight with others,
to work things out,
to respect others,
to clean up our mess,
not to hurt other creatures
to share – not be greedy.
Then why do you go out and do the things you tell us not to do?
Do not forget why you’re attending these conferences, who you’re doing this for — we are your own children. You are deciding what kind of world we will grow up in. Parents should be able to comfort their children by saying “everyting’s going to be alright” , “we’re doing the best we can” and “it’s not the end of the world”.

But I don’t think you can say that to us anymore. Are we even on your list of priorities? My father always says “You are what you do, not what you say.”

Well, what you do makes me cry at night. You grown ups say you love us. I challenge you, please make your actions reflect your words. Thank you for listening

Edit: Fixade till en snabb översättning. Klicka vidare!

Hej, jag är Severn Suzuki och talar för ECO – miljöorganisationen för barn. Vi är en grupp tolv och trettonåringar från Canada som försöker påverka:
Vanessa Suttie, Morgan Geisler, Michelle Quigg och jag. Vi samlade själva ihop pengarna för att åka tusen mil för att berätta för er vuxna att ni måste ändra ert sätt. Här, idag, har vi ingen dold agenda. Jag slåss för min framtid.

Att förlora min framtid är inte som att förlora ett val eller ett par punkter på aktiemarknaden. Jag är här för att tala för alla generationer som komma skall.
Jag är här för att tala för de svältande barn över jorden vars rop förblir ohörda.
Jag är här för att tala för de oräkneliga djur som dör på planeten för att de inte har någon plats kvar att leva på. Vi har inte råd att inte låta oss höras.
Jag är rädd för att gå ut i solen nu på grund av ozonhålen. Jag är rädd för att andas luften för att jag inte vet vilka kemikalier som finns i den.
Jag brukade gå och fiska i Vancouver med min pappa tills vi bara för några år sedan hittade fisk fulla med tumörer. Och nu hör vi om djur och växter som utrotas varje dag – som försvinner för alltid.

Hela livet har jag drömt om att se vilda djurs stora hjordar, djungler och regnskogar fyllda av fåglar och fjärilar, men nu undrar jag om de ens kommer att överleva så att mina barn får se dem.

Behövde ni oroa er för dessa små ting när ni var i min ålder?

Allt detta händer rakt framför näsan på oss och ändå agerar vi som om vi har all tid i världen och alla lösningar. Jag är bara ett barn och jag har inte alla lösningar, men jag vill att ni inser; det har inte ni heller.

Ni vet inte hur ni kan laga hålen i ozonlagret.
Ni vet inte hur ni kan få tillbaks laxen till döda forsar.
Ni vet inte hur ni kan få tillbaka djur som utrotats.
Och ni kan inte få tillbaks skogar som växte där öknen nu breder ut sig.
Om ni inte vet hur det lagas, var snälla att inte förstöra det!

Här är ni kanske regeringsdelegater, affärsmänniskor, organisatorer, journalister eller politiker – men i verkligheten är ni mammor och pappor, bröder och systrar, mostrar och farbröder – och ni är alla någons barn.

Jag är bara ett barn men ändå vet jag att vi alla är en del av en familj på fem miljarder, faktiskt en familj på 30 miljoner arter och vi delar alla samma luft, vatten och jord – gränser och regeringar kommer aldrig att förändra det.
Jag är bara ett barn, ändå vet jag att vi alla är tillsammans i detta och borde agera som en enda värld mot ett enda mål.

I min ilska är jag inte blind, och i min rädsla är jag inte rädd att berätta för världen hur jag känner.

I mitt land skapar vi så mycket avfall, vi köper och slänger, köper och slänger, och ändå så delar länderna i norr inte med sig till dem som behöver. Till och med när vi har mer än tillräckligt är vi rädda att förlora lite av vårt välstånd, rädda att dela med oss.

I Canada lever vi ett priviligierat liv, med överflöd av mat, vatten och skydd mot omgivningarna – vi har armbandsur, cyklar, datorer och TV-apparater.

För två dagar sedan här i Brazil chockades vi när vi tillbringade lite tid med några gatubarn. Detta är vad ett barn sade till oss: “Jag önskar jag vore rik, för om jag vore så skulle jag ge alla gatubarn mat, kläder, medicin, tak över huvudet, kärlek och omtanke.”

Om ett gatubarn som inget har är berett att dela med sig, varför är vi som har allt fortfarande så giriga?

Jag kan inte sluta tänka på att dessa barn är i min ålder, att var du föds gör en enorm skillnad, att jag skulle kunna vara ett av dessa barn som lever i Rios Favlas; jag skulle kunna vara ett svältande barn i Somalia, ett krigsoffer i Mellanöstern eller en tiggare i Indien.

Jag är bara ett barn, ändå vet jag att om alla pengar som läggs på krig istället spenderades på att bekämpa fattigdom och hitta svar på miljöproblemen skulle denna jord vara en fantastisk plats.

I skolan, till och med på dagis, lär ni oss att uppföra oss på jorden, ni lär oss:
att inte slåss med andra,
att reda ut problem,
att respektera andra,
att plocka upp efter oss,
att inte skada andra djur,
att dela med oss – inte vara giriga.
Så varför gör ni inte de saker ni säger till oss att göra?
Glöm inte varför ni deltar på dessa konferenser, vem ni gör detta för; vi är era egna barn. Ni bestämmer vilken slags värld vi växer upp i. Föräldrar borde kunna trösta sina barn genom att säga “allt kommer att bli bra”, “vi gör vårt bästa” och “det är inte världens ände”.

Men jag tror inte ni kan säga det till oss längre. Finns vi ens en gång på er prioriteringslista? Min pappa säger alltid “du är vad du gör, inte vad du säger.”

Nå, vad ni gör får mig att gråta om nätterna. Ni vuxna säger att ni älskar oss. Jag utmanar er; var vänliga att låta era handlingar spegla era ord. Tack för att ni lyssnat.

Severn Suzuki, miljö, aktivism

This content is published under the Attribution-Noncommercial-Share Alike 3.0 Unported license.