För mer än halvannat år sedan skrev jag om situationen i Malmö och Rosengård, då påkallat av Ilmar Reepalus – Malmös så kallat Starke Man [tm] – inlägg i flyktingdebatten och hur Malmö inte klarar av situationen med folk och fä som bosätter sig i denna stolta stad (ja, jag raljerar som vanligt). Den gången avslutade jag mitt resonemang, ett resonemang baserat på den ständigt utsatta situationen för de malmöbor som bor i de områden där inte en blond skalle sätter sin fot (om jag tillåts en mild överdrift), med dessa ord:
“Det handlar inte om att lösa problem genom att bestraffa, det handlar inte om att låta saker fortsätta som vanligt. Det handlar om att förändra en verklighet som för många ter sig som ren förtvivlan, det handlar om få vara med, det handlar om att synas, det handlar om att bli respekterad, det handlar om att tas på allvar… Det handlar om att Rosengård kanske måste brinna.“
Nu verkar det som att gnistan antänt fnösket och det verkar dessutom som att elden snabbt börjat utveckla sig till en regelrätt brand.
Jag säger nu som då att problemen har sin grund i utanförskap, arbetslöshet, vanmakt, arbetslöshet (ja, det tål att listas dubbelt), svenskflykt (Rosengård såg helt annorlunda ut befolkningsmässigt under de år jag bodde där på 70- och 80-talen) och den i Sverige allestädes närvarande institutionella rasismen. Det finns inget annat ord för det. Det handlar inte, som bland annat min gamle gympalärare Dallas säger, om religion. Inte i grund och botten, även om folk kan diskutera fram och tillbaka vilka det egentligen var som genomförde aktiviteter – eller ens vilka aktiviteter det handlat om – i moskén som kommit att bli navet i detta allt snabbare spinnande hjul av utanförskap, våld, polis, kravaller och så vidare – eller för den delen vilka de egentligen var som kastade den första slangbomben. Det är inte konstigt att föräldrarna inte kan/orkar/vill ta sina barn i hampan; många av dem är uppvuxna i området, har upplevt dess sociopolitiska och ekonomiska degenerering och går kanske (antagligen) arbetslösa i en miljö där de är långt ifrån ensamma. När vardagen ter sig som en stor sten i en krater; fylld av problem, ångest, icke-ekonomi, missbruk och en dröm om något annat, då är det inte konstigt att folk inte orkar, inte orkar kämpa, inte orkar bry sig. Det kostar mer att överleva i ställen som Rosengård och andra miljonprogram – för att då inte tala om att leva; en stor skillnad i mina ögon. Som en kanske något ovidkommande parentes kan det ju nämnas att det sorgliga är att det ofta handlar om vackra och hyfsat välplanerade områden, områden med mycket grönska, lite biltrafik, närhet till skolor, bad, parker, lekplatser och liknande. Hur lyckades det bli såhär? (Det är frågan många ställer sig, vi är ett gäng som tror oss veta varför: Kontrollbehov, enkelhet, missriktad välvilja, fullständig brist på integration).
Nyamko Sabuni skriver “Men utanförskapet kan bara brytas inifrån. Det är först när de berörda själva tar saken i egna händer som en förändring kan ske.” Kanske, bara kanske, är det sistnämnda precis vad som håller på att hända?
Det är förbannat synd att det ska behöva gå såhär långt! Jag är rädd att vi inte ens sett början på det; lösningen är inte att lägga allt ansvar på föräldrar och/eller AFA, problemet är politiskt, lösningen likaså! Rosengårdsborna själva – det vill säga den absoluta majoriteten av dem – är antagligen de som står i första ledet för att kunna hjälpa till.
Rosengård, politik, invandrare, malmö, kravaller
This content is published under the Attribution-Noncommercial-Share Alike 3.0 Unported license.