Igår – nej, jag ljuger: Tidigt idag, på bussen från Santiago mot Valparaiso, precis innan den sistnämnda staden börjar, precis i en yrvaken dimma, precis när jag ser de första husen förtvivlat klänga sig fast mot klippan råkar jag ut för en väldigt märklig tanke.
Jag är hemma!
Inte “här”, inte “framme”, inte “tillbaka” – utan “hemma”. Det är en väldigt underlig tanke (låt mig betona detta) för att komma från min hjärna; jag är en person som inte så länge jag kan minnas varit hemma någonstans.
Den visste var den tog, kan jag berätta. Ganska snabbt rinner en jävla massa skit av mig och jag tvingas konstatera att nädu, all skit som du grubblat på… fimpa den!
Såhär enkelt är det, det här är vad jag på ett par sekunder kom fram till: Jag är inte Svensk™ - har aldrig varit – och jag är inte Chilenare™ – hann aldrig bli. Varken varken eller eller utan både och.
Efter 30+nånting år är det bara att inse och omfamna, efter 30+nånting år av vad det nu varit är jag hemma.
Hemma.
Inte i Sverige, inte i Chile – men på bägge platser och framför allt i Valparaiso och Malmö . Så enkelt kan det vara att vända blad.
This content is published under the Attribution-Noncommercial-Share Alike 3.0 Unported license.